Galenskap

Fucking jävla galenskap. Livet är galenskap.
Vad är livet för något, egentligen? Konsten att bli så rik som möjligt? Förmågan att klättra högt upp på karriärstegen och knulla med chefen? Att resa till så många länder som möjligt för att ha något att skryta om på parmiddagarna? De fina parmiddagarna.

Är livets mening att leva hårt och dö ung?
Ja. Livet är en strid, en kamp. En livslång jävla kamp. Leva eller dö? Dö eller leva? Dö? Leva? osv i all oändlighet. Ja DET mina vänner, det är en stor fråga. Livets fråga. Vill jag leva eller dö? Orkar jag leva eller vill jag dö? Orkar jag dö men vill leva?

Hur som drömmer jag mig bort till avigsidan. Likgiltigheten har slagit sina enorma klor runt mig idag. Passiv och grå, tom. Det är det jag är. En grå passiv, likgiltig, tom fläck. En fläck på marken som alla kan trampa på. Jag tillåter alla att trampa på mig. För jag är så jävla värdelös. Eller? Självömkan i raketfart.

Sanning, det är bara sanning. Jag är för feg för att stå upp för den grå lilla likgiltiga fläck som jag är. Dagens bittra sanning.

Hatande ensamhet

Och sorglösa själar. Denna bittra fittiga sanningen. Här sitter jag som en annan unge, gråtande tonåring eller ledset spädbarn. ENSAM. Ja fucking jävla ensam. Hur surt det än låter så är det ännu surare. Jag vill inte vara ensam, jag klarar inte av att vara ensam. Inte idag, inte nu. Jag har provat alla tekniker som det så fint heter, alla sätt att förvalta dagen så bra det bara går. Men helvete som det kryper i kroppen. Och medicinen, det lugnande jävla helvetet ligger hemma. Snälla vänliga hämta mina lugnande tabletter innan jag rasar sönder och samman. Trots att jag mår bra så är jag fittigt rastlös. Och ensam. Uttråkad. Buhu ingen vill prata med mig, ingen vill träffa mig, ingen vill se mig. Då skriker jag efter uppmärksamhet. Skriker för att ensamheten ska go to hell.

You can all go to hell by the way. Ja, måhända är det knagglig engelska. But you get my point, i alla fall.

För ensam är jag och ensam kommer jag förbli. Jag klarar mig. På något sätt, på något märkligt sätt, står jag här på mina ben även imorgon. Trots att jag önskade att jag bara försvann.

Den nya medicinen. Antipsykosmedicinen verkar bita bra på mitt psyke. Mitt sköra och trasiga psyke. Jag har varit normal sen den 1 mars nu. Är det såhär det ska kännas egentligen? Inga psykotiska vanföreställningar jagar mig. Men föga troligt att detta tillstånd håller i sig. Snart sitter jag på psyk och darrar igen, och vill skära upp min kropp, tömma den på alla organ och fylla den med bensin. Friskt? Sjukt? Sinnessjukt?

Jag är bipolär, så nog fan är jag sjuk.

Himlens väktare Draken knackade på min axel och frågade om det var dags. Men jag är inte redo. Inte än. Inte idag. Inte just nu. Kanske imorgon.

Brinnande bensin är ilska i dess renaste form

Tiden är kommen då någon öppnar käften, säger stopp, fatta er sjuka sida. För helvete vad alla är äckliga. Ja det är ett faktum. Ett sant jävla faktum. Den någon är jag. Ett galet psykfall som fittar loss över idioter. Men time is here. Welcome to my life, my world. Kommer ni nära bits jag.