Och sorglösa själar. Denna bittra fittiga sanningen. Här sitter jag som en annan unge, gråtande tonåring eller ledset spädbarn. ENSAM. Ja fucking jävla ensam. Hur surt det än låter så är det ännu surare. Jag vill inte vara ensam, jag klarar inte av att vara ensam. Inte idag, inte nu. Jag har provat alla tekniker som det så fint heter, alla sätt att förvalta dagen så bra det bara går. Men helvete som det kryper i kroppen. Och medicinen, det lugnande jävla helvetet ligger hemma. Snälla vänliga hämta mina lugnande tabletter innan jag rasar sönder och samman. Trots att jag mår bra så är jag fittigt rastlös. Och ensam. Uttråkad. Buhu ingen vill prata med mig, ingen vill träffa mig, ingen vill se mig. Då skriker jag efter uppmärksamhet. Skriker för att ensamheten ska go to hell.
You can all go to hell by the way. Ja, måhända är det knagglig engelska. But you get my point, i alla fall.
För ensam är jag och ensam kommer jag förbli. Jag klarar mig. På något sätt, på något märkligt sätt, står jag här på mina ben även imorgon. Trots att jag önskade att jag bara försvann.
Den nya medicinen. Antipsykosmedicinen verkar bita bra på mitt psyke. Mitt sköra och trasiga psyke. Jag har varit normal sen den 1 mars nu. Är det såhär det ska kännas egentligen? Inga psykotiska vanföreställningar jagar mig. Men föga troligt att detta tillstånd håller i sig. Snart sitter jag på psyk och darrar igen, och vill skära upp min kropp, tömma den på alla organ och fylla den med bensin. Friskt? Sjukt? Sinnessjukt?
Jag är bipolär, så nog fan är jag sjuk.
Himlens väktare Draken knackade på min axel och frågade om det var dags. Men jag är inte redo. Inte än. Inte idag. Inte just nu. Kanske imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar